Skorstensbyggare Rönnskärsverken, foto Forum Museum Rönnskär

RÖKEN SKULLE BLÅSA MOT RYSSEN

– en utställning om Rönnskär

av Monica Larsson och Catrin Lundqvist

Curator: Cecilia Andersson, MAN/Museum Anna Nordlander

Projektledare: Anna Lindfors, Skellefteå museum

25 februari – 29 september 2024
Vernissage den 25 februari kl 13-16.
Utställningen invigs kl 13
En till rundtur i utställningen ges kl 15

Skorstensbyggare Rönnskärsverken, foto Forum Museum Rönnskär

RÖKEN SKULLE BLÅSA MOT RYSSEN

– en utställning om Rönnskär

av Monica Larsson och Catrin Lundqvist

Curator: Cecilia Andersson, MAN/Museum Anna Nordlander

Projektledare: Anna Lindfors, Skellefteå museum

25 februari – 29 september 2024
Vernissage den 25 februari kl 13-16.
Utställningen invigs kl 13
En till rundtur i utställningen ges kl 15

Guldet i Fågelmyran upptäckte 1924 och gruvdriften i Boliden startade. Fyra år senare stod skorstenen på Rönnskär färdig. Den blev 145 meter hög. Vid den tiden fanns en slogan i svang: ”Skorsten kallar vi det rör som mot Ryssland röken för”.

Smältverket ägs av New Boliden. 2022 framställde Rönnskär 218000 ton koppar och

12 ton guldtackor. Arsenik var tidigare en stor och besvärande biprodukt. Bly är fortfarande en viktig del av produktionen.

”Min farfar Wille Varg-Larsson älskade att vara i skogen. Skidklubben Vargarna i Byske fick sitt namn efter honom. När jag var liten hörde jag ofta historier om Rönnskär, bland annat den om när farfar ramlade ner i en arseniksilo och tog sig levande därifrån.” Monica Larsson

Industrin har skapat arbete och välfärd, men utsläppen till luft och vatten har skadat människor och den omgivande miljön. Hur mycket av vår natur och hälsa är vi beredda att offra?

Båda konstnärerna har sina rötter i Västerbotten. Deras förfäder Wille Varg-Larsson arbetade vid Arsenikverket i 39 år och Hilding Snus-Lundqvist var anställd som snickare på Rönnskär.

”Under min uppväxt blev miljön i Skelleftehamn alltmer förgiftad. Träd saknade löv. Fisken, bären och svamparna vi åt av var hälsofarliga, fast det visste vi inte då. På Hyttgatan där farfar Hilding Snus-Lundqvist hade byggt sitt hus, började smältverksarbetarna dö i “Rönnskärssjukan”. Catrin Lundqvist

Utställningen består av måleri. arkivbilder text och videoinstallationer, varav en är en filmloop om 34 minuter, i regi av konstnärerna. Den är filmad av Johan Granstrand, Skellefteå och klippt av Kersti Grunditz Brennan, Gustavsberg. Musiken i filmen är gjord av Sofia Johansson, Umeå och Thomas Watkiss, New York.

Andra som bidragit med tid och arbete i projektet är: Tom Brennan, Isabella Karlström, Elisabeth Andersson, Per Strömbro, Mona Stenberg, Sten-Arne och Inger Burman, Nils-Erik Edholm, Ulf och Berit Backman, Janne, Ing-Marie och Jesper Lundkvist, Assar och Birgitta Nilsson, Ann Lundholm, Lill Casslind, Göran Hedemalm och Marielle Mvuanda Riström.

Tack till

Forum Museum Rönnskär

IF Metall avd. 3 Norra Västerbotten

Skellefteå kommuns arbetsstipendium

Byggnads kulturstipendium

Film i Västerbotten

Stiftelsen Längmanska kulturfonden

Helge Ax:son Johnsons stiftelse

MONGOLIAN SESSIONS – MONICA LARSSON

Kontakt: monica a:t monicalarsson.se

MONGOLIAN SESSIONS – MONICA LARSSON

Kontakt: monica a:t monicalarsson.se

RÖKEN SKULLE BLÅSA MOT RYSSEN

”Röken skulle blåsa mot ryssen” är ett pågående konstprojekt om smältverksindustrin Rönnskär i Skelleftehamn av Monica Larsson och Catrin Lundqvist. Båda konstnärerna har sina rötter i Västerbotten. Deras förfäder Wille Varg – Larsson arbetade i Arsenikverket i 39 år och Hilding Snus – Lundqvist var anställd som snickare på Rönnskär.

Utställningen är den första delen i ett flerårigt projekt och består av måleri, arkivbilder, text och videoinstallationer. Det filmade materialet är scener ur en kommande film, i regi av Monica Larsson och Catrin Lundqvist. Den filmas av Johan Granstrand och redigeras av Kersti Grunditz Brennan.

Konstnärernas förfäder och andra personer som känner smältverket väl är huvudpersoner i projektet, där både de goda och dåliga sidorna av industrin diskuteras. Rönnskärsverken har skapat arbete och välfärd men utsläppen i luft och vatten har skadat människor och miljö. Hur mycket får industriella framsteg kosta? Och hur formas framtiden när ny exploatering av Norrlands resurser åter är i full gång?

Catrin Lundqvist: ”Under min uppväxt blev miljön i Skelleftehamn alltmer förstörd. Träd saknade löv, fisken blev farligare att äta för varje år som gick och på Hyttgatan där farfar Hilding Snus-Lundqvist hade byggt sitt egnahem, började smältverksarbetarna dö i Rönnskärssjukan.”

Gruvdriften i Boliden startade 1924 och fyra år senare stod skorstenen på Rönnskär färdig. Den blev 145 meter hög. Vid den tiden fanns en slogan i svang: ”Skorsten kallar vi det rör som mot Ryssland röken för”. Smältverket i Skelleftehamn ägs av Boliden AB som framställer 350 ton koppar och 18 000 kg guld varje år. Arsenik var tidigare en stor och besvärande biprodukt. Bly är fortfarande en viktig del av produktionen.

Monica Larsson: ”Min farfar Wille Varg-Larsson älskade att vara i skogen. Skidklubben Vargarna i Byske fick sitt namn efter honom. När jag var liten hörde jag ofta historier om Rönnskär, bland annat den om när farfar ramlade ner i en arseniksilo och tog sig levande därifrån.”

Välkommen på vernissage den 30 september kl 17-22!

Program

Utställningen pågår 30 september – 16 oktober
Öppettider: Torsdag- fredag kl 12-18
lördag och söndag kl 12-17

Samtal
lördag 1 oktober kl 14 – 15
Mona Stenberg, Forum Museum Rönnskär

Presentationer av utställningen
lördagar 8 oktober och 15 oktober kl 14 – 15
Monica Larsson och Catrin Lundqvist

MONGOLIAN SESSIONS –
en serie målningar och objekt, dokumentärfilmen – ”Samtal på Transsibiriska”

Under en resa med Transsibiriska järnvägen spelade Monica Larsson in en film tillsammans med sina barn, Samtal på Transsibiriska – en film om våra olikheter och om hur det är att leva med autismspektrum.

Efter resan med Transsibiriska järnvägen dröjde sig minnet av det mongoliska landskapet kvar och blev till abstrakta landskapsmålningar. När Monica Larsson senare återvänder till Mongoliet på en ridresa längs dalgången Orkhon, besöker hon bland annat Karakorum en stad som Djingis Khans son anlade på tolvhundratalet. Där finns det fortfarande buddhistiska tempel kvar, med fantastiska målningar, som inspirerar till att arbeta med geometriska
abstrakta mönster. Färgerna i målningarna är besläktade med de färger som det mongoliska nomadfolket pryder sina jurtor med och som anspelar på luft, vatten, jord och eld.

Målningar
I några av oljemålningarna är de geometriska formerna inneslutna i en cirkelform, färgen är mättad, pålagd platt, med stor noggrannhet. Formerna i målningarna skapar en rörelse och rytm som väcker associationer om temperaturskillnader, jurtornas form i landskapet, stillhet och rörelse på samma gång. Samtidigt finns en närmast meditativ eftertanke där målningarnas färger och ljus andas det mongoliska landskapet med milsvida öknar och oändlig horisont. Färgernas simultankontrast gör att målningarna har en lyskraft som framhäver en sammansmältning av rumsplanen och skapar rörelser där ögat vill vandra över målningarna.

Skulpturer
Några av de abstrakta formerna har klivit ut ur målningarna, ut ur ramen och blivit till tredimensionella former i vit gips. Gips har en förmåga att reflektera ljuset på ett speciellt sätt, det blir lysande i släktskap med björkens fluorescerande näver.

Filmen
”SAMTAL PÅ TRANSSIBIRISKA” – en film om kommunikation och perception.
Hur uppfattas och tolkas världen när man har ett autismspektrumtillstånd som Aspergers syndrom?